och ibland när det är vår i luften och fartvind i håret och livet stavas möjlighet och frihet och carpe diem, we will live forever young, och ingen vet vad som komma skall, men shit the same och fuck the rest för ikväll är vi oövervinnerliga tänker jag att det här är lycka. ung och dum och naiv uti fingerspetsarna är man när man är lycklig. det händer inte så ofta, men ibland när det är vår i luften och fartvind i håret. händer. det.

är två i princip helt okombinerbara företeelser, de går helt enkelt inte ihop.att bygga upp någon sorts motivation att traggla fysikaliska formler, som inte för den delen aldrig kommer att te sig begripliga, eller studera EUs utveckling genom tiden med en skinande vårsol utanför fönstret är en omöjlighet.

En beundrande tanke skänker jag alla dem som bor i de delar av världen där solen skiner hela dagen, varje dag. att lyckas uppnå något studieresultat över huvudtaget under de förutsättningarna är en bedrift! själv lägger jag ner studierna och trampar istället iväg för att se, och kanske framförallt höra, marit bergman, känna lite livslust och ljuva toner strömma i blodomloppet.

adjökennnnn

tar tag i och gör något vettigt av mitt liv måste jag bara meddela hur vansinnigt underhållande jag tycker att det är att välja bakgrundsmönster till denna blogg. alternativen är ju som många, de tycks oändliga! nästan lika många som de fysiktal jag borde ha räknat vid det här laget...och tanken på dem får plötsligt döden att kännas som en ganska lockande utväg. farväl.

Jag ska i detta inlägg göra en bekännelse. det är en sorglig men ofrånkomlig sanning. jag, jonna wiklund, köper mina vänner. i hopp om att få leva ett socialt liv i vänskapens tecken tar jag på ett ytterst desperat sätt till mutor. det här händer lite då och då, ganska ofta utan någon speciell anledning utan bara för att jag vill väna om relationen. se till att inte bli bortglömd, köpa mig lite uppskattning helt enkelt. något säger mig att det hela grundar sig i vissa tvivel på min persons tillräckliga förmåga att underhålla...

i alla fall, jag har tänkt dela med mig av mina bästa tips, till alla er som känner att ni har en relation som knakar i fogarna:

- baka en kladdkaka, skriv gärna något smörigt berömmande med glasyr på t.ex "till min bästa" för maximal effekt

- gemensam aktivitet som du betalar, till exempel middag eller bio. det kan bli dyrt, men är läget tillräckligt desperat får inte ens pengar stå i vägen

- en oväntad present som vännen i fråga önskat sig i förbifarten. det kan vara till exempel kylskåpspoesi eller en dagbok (exempel på två av mina egna mutgåvor...) paketet ska självklart vara omsorgsfullt inslaget.

tackochadjö, fiskespö!

när solen skiner vill jag ha glassar

vär vinden viner vill jag ha glassar

i alla väder, ja glassar passar

åhåhåh, jag måste ha glass!

galen, jag är galen i glass

galen, jag är galen i glass

(upprepa tills behovet tillfredsställts)

har ännu en vecka gått, och veckoslutet är här. lika efterlängtat som alltid. faktiskt känns det en aning skrämmande hur fort dagarna går, och lika skrämmande är det att mitt huvudmål med varje dag är att den ska ta slut, för att veckan ska ta slut, för att månaden ska ta slut, och sedan året. för att man snabbt ska komma fram till den dag när livet äntligen börjar. ibland blir jag rädd att jag kommer att leva mitt liv i vänta på den dagen, och dö innan jag ens börjat leva. guuud, vilket äcklig "jag är djup-och-svår" resonemang. jag ber om ursäkt.

Dagens insikt:

Idag insåg jag att enligt evolutionsteorin skulle du, jag, George Bush, Adolf Hitler, Bill Gates, Shakespeare och Einstein alla härstamma från samma urcell. Jag blev mållös. När det hela framställs på det sättet ter sig plötsligt skapelseberättelsen som ganska trovärdig...

och allt som oftast oförmögen till emotionella utspel eller reaktioner över huvudtaget måste jag då och då ta till andras historier för att få chans till känslomässigt engagemang, och effektivast är böcker och filmer. när det kommer till fiktiva berättelser är jag nämligen extremt hämningslös i mina utspel, tårar rinner som om det inte fanns något slut. för att hjälpa alla er med samma problem som jag tänkte jag dela med mig av mina bästa tips, eftersom att det är allmänt känt att innehållna undertryckta känslor som aldrig kommer upp till ytan kan få ödesdigra konskevenser.

Skratta åt:

- Alla böcker av Erlend Loe, min personliga favorit bär titeln, vilken i sig får mig att dra på munnen, Doppler. Den handlar om just Doppler som flyttar ut i skogen på flykt undan duktigheten och bygger en totempåle med en älg som enda sällskap. mer behöver väl inte sägas?

- About a boy, av Nick Hornby. både filmen och boken fungerar, ibland när jag är ledsen tänker jag på när Marcus dödar en anka med sin mammas hälsobröd. Det hjälper.

- Kamikazekaniner, av Andy Riley. Extra bra för alla självordsbenägna, antigen blir ni på bättre humör och ångrar er, i annat fall tips på diverse kreativa sätt att ta sitt liv.

eller gråt:

- Ice age, ögonblicket då barnet återlämnas till sin far av sina udda beskyddare lämnar ingen oberörd, särskilt inte mig.

- Flyga drake, en bra bok i övrigt också, men läsupplevelsen maxas helt klart i slutet när tårarna rinner i floder mätbara med missisippi storleksmässigt.

- låttexter till sorgliga låtar, helst de om obesvarad kärlek. med musiken i bakgrunden och orden på print framför en känner man sig lätt ensam, olycklig och gråtmild. 

och ett glatt humör! med anledning av att himlen som nuförtiden vanligtvis håller sig till en jämngrå, ogenomtränglig look valt att ge vika för solen sitter jag här och målar mina naglar i en osmaklig rosa färg.

jag är rädd att detta blir ett ytterst innehållslöst inlägg, och tror att jag helt enkelt slutar innan det gått för långt. istället ska jag agera privatlärare, en av mina få talanger. om jag någon gång i litt liv blir desperat arbetslös har jag alltid den karriären som ett alternativ. jag skulle kunna skriva projektarbeten på löpande band och sedan sälja dem dyrt till lata och obegåvade gymnasieungdomar...helt klart en affärside att lägga på minnet!

over and out /j