första april, och jag är redan tillbaka! denna gång i en helt annan sinnesstämning. solen har kommit fram och jag känner hopp om en bättre morgondag. fåglarna är dock fortfarande misstänkt tysta, kanske är jag ännu ett miljöproblem på spåren? alarm, alarm, koldioxiden har gett fåglarna sällan skådade röklungor! vårkvitter no more. kanske skulle detta få oss alla att till slut faktiskt någon sorts motiviation att rädda världen?

för mig får i alla fall jason mraz sjunga i stället för fåglarna och just idag duger han mycket bra som substitut. nu ska jag skala potäter, adjöss!

det är med en viss skräck jag skriver detta första blogginlägg som jag otaliga gånger lovat mig själv att aldrig skriva. men vad gör man väl en tisdagmorgon, då vårsolen som borde ha skinit istället lyser med sin frånvaro och fåglarnas kvitter lika så. Från radion hörs nyheterna om världens elände som idag verkar vara oändligt många. och det är då det händer - med darrande fingrar skriver jonna detta inlägg. Jag gissar att jag väl på så vis har anlutit mig till de miljoner miljarder som gör det varje dag, minut, sekund. det slog mig nu, vilka mängder av blogginlägg som måste produceras varje dag.

förhoppningsvis läser ingen just detta...