speglande som nu pågått från det att jag steg upp till skrivande stund för att skriva detta ångestfyllda inlägg. mitt hår, som fram till nu varit naturligt råttfärgat (vissa skulle kanske till och med använda ordet ovårdat) är plötsligt en extrem orage färg, och längden är obefintlig. Det är med anledning av detta jag tillbringat de senaste timmarna framför spegeln, desperat ryckandes i de få tåtar jag har kvar i ett fåfängt försök att dölja förändringen.

Varför är vi rädda för förändring? Jag har försökt komma på ett svar på den frågan för att sedan klartänkt och övertygande kunna berätta det för de vilsna själar som finner detta inlägg i det stora blogghavet, men tyvärr måste jag göra er besvikna. Jag återkommer om svar!