och allt som oftast oförmögen till emotionella utspel eller reaktioner över huvudtaget måste jag då och då ta till andras historier för att få chans till känslomässigt engagemang, och effektivast är böcker och filmer. när det kommer till fiktiva berättelser är jag nämligen extremt hämningslös i mina utspel, tårar rinner som om det inte fanns något slut. för att hjälpa alla er med samma problem som jag tänkte jag dela med mig av mina bästa tips, eftersom att det är allmänt känt att innehållna undertryckta känslor som aldrig kommer upp till ytan kan få ödesdigra konskevenser.

Skratta åt:

- Alla böcker av Erlend Loe, min personliga favorit bär titeln, vilken i sig får mig att dra på munnen, Doppler. Den handlar om just Doppler som flyttar ut i skogen på flykt undan duktigheten och bygger en totempåle med en älg som enda sällskap. mer behöver väl inte sägas?

- About a boy, av Nick Hornby. både filmen och boken fungerar, ibland när jag är ledsen tänker jag på när Marcus dödar en anka med sin mammas hälsobröd. Det hjälper.

- Kamikazekaniner, av Andy Riley. Extra bra för alla självordsbenägna, antigen blir ni på bättre humör och ångrar er, i annat fall tips på diverse kreativa sätt att ta sitt liv.

eller gråt:

- Ice age, ögonblicket då barnet återlämnas till sin far av sina udda beskyddare lämnar ingen oberörd, särskilt inte mig.

- Flyga drake, en bra bok i övrigt också, men läsupplevelsen maxas helt klart i slutet när tårarna rinner i floder mätbara med missisippi storleksmässigt.

- låttexter till sorgliga låtar, helst de om obesvarad kärlek. med musiken i bakgrunden och orden på print framför en känner man sig lätt ensam, olycklig och gråtmild.