levt ett liv i total avsaknad av husdjur. det har aldrig varit ett alternativ, jag har aldrig ens brytt mig om att tjata, någonstans inom mig har jag förstått att ett husdjur i det wiklundska hemmet bara skulle kunna sluta på ett sätt - i katastrof. den känsla för hur djur ska hanteras som hos de flesta tycks vara naturligt medfödd exixterar helt enkelt inte, varken hos mig eller de som satt mig till världen.

varför i heliga marias namn väljer jag då att delge mig av denna relativt ointressanta information? anledningen är att jag och min kära syster efter många långa år av väntan äntligen är stolta ägare till det minst krävande husdjuret som fanns att finna - två fiskar. dessvärre har mina farhågor besannats, vi är helt oförmögna att ta hand om dem. I desperation och ett anfall av dåligt samvete (förhållandena i akvariet skulle få djurskyddsinspektörer att gråta) försöker jag alltså genom detta inlägg dämpa mina skuldkänslor. se det som en ursäkt till de stackars fiskkrakarna som hade oturen att hamna i mitt våld.