med nybliven ägare till kamera, gitarr och vandringsryggsäck påbörjar jag nu min förvandling till en människa värdig dessa penaler.

(och om inläggen på denna blogg hastigt och lustigt skulle upphöra är den mest troliga anledningen att upphovsmannen drunkat i fett och socker efter att ha ätit extrema mängder godis på obetänksamt kort tid)

än jag förtjänar har jag fått, och socialt handikappad som jag är är jag sorgligt oförmögen att ta emot den, och därför vill jag bara säga tacktacktack. visserligen når jag kanske fel människor (nämligen totala främlingar) men vafasen, det känns i alla fall bra att säga.

och lika oförtjänt som glad är jag över att vara priviligerad med inte bara en, utan två fantastiska familjer. en av dem stod utanför mitt fönster med en tårta täckt av ljus och sjöng ja må hon leva fem minuter över tolv dne femtonde maj tvåtusenåtta. tanken på det gör mig så varm i hjärtat att jag nästan tror jag älskar dom litegrann. men det skulle jag aldrig erkänna.