är jag en stolt närrlänning, otaliga gånger har jag försvarat min hemvist mot fördomsfulla södersläktingar, just för att jag faktiskt gillar den. men när jag idag vaknade till snöfall och minusgrader var all lojalitet som bortblåst. snö i april är helt enkelt inte okej. så jag liftade ner till stockholm och på arlanda satte jag mig på ett plan som tog mig till ett varmt ställe där måndagsmornar och kyla är ett minne blott. inte. tyvärr.

men ibland räcker det med en dröm om solsken för att tillvaron ska se lite ljusare ut. till dess att våren behagar komma även till oss nordbor får vi helt enkelt låta oss nöjas med det!

ännu en dag, ännu en vecka har kommit och min säng känns, trots att den är i starkt behov av bäddning, otroligt lockande. dagen som gick har varit händelselös i bästa söndagsanda. den mest spännande händelsen var väl när jag, som är botlöst kylskåpsstel, (jag brukar tycka om att tro att min ryggrad saknar en kota eller två, därav oförmågan att nå ner till golvet) i ett anfall av optimism bestämde mig för att gå på bodybalance.  behöver jag säga att det var ett skämt? en uppvisning i total osmidighet. det hela nådde sin absoluta kulmen när det var dags att gå ner i spagat (ja, ni ser rätt, och jag instämmer i era reaktioner - hur i hela hälsningland kan dom förvänta sig att vanliga dödliga ska klara detta?) inte ens hatet mot alla de som retansfullt lätt glider in i alla möjliga, och omöjliga, positioner överskuggade det självhat jag kände i den stunden.

nu ska jag forcera min osmidiga kropp ner i sängen, gör så ni med! godnatttttt

min blivande make som förhoppningsvis besöker mina drömmar inatt

Idag har det varit storstädning och utrensning hemma hos wiklunds, en obehaglig tillställning för alla inblandade. Alla ni som någon gång sett avsnittet ur sunes jul där familjen Andersson julstädar kan på ett ungefär visualisera det hela. Min kära moder förvandlas till ett hysteriskt städmonster, så pedantisk att till och med programledarna i Rent Hus skulle imponeras, och min far blir patetiskt nervös och villig att göra precis vad mami säger åt honom att göra, exakt när hon säger det. Mina systrar försvinner vanligtvis spårlöst passande nog sekunderna innan fru Wiklunds första befallning för dagen ekar genom huset. Till saken hör också att ingan i min familj egentligen har något intresse av städning, vi vet helt enkelt inte hur en storstädning går till. I värsta fall, och dessvärre alltför ofta, blir effekten av det ambitösa städrycket bara ännu större kaos. för att inte tala om den osämja och disharmoni som skapas i familjen på grund av den orättvisa fördelningen arbetsbörda...

nu är det hela i alla fall över, för denna gång och vi kan leva i det ordnade kaos som vanligtvis råder i alla fall till någon gång i oktober då det kankse smäller igen... nu väntar lördagkvällen som bjuder på gud vet vad...lev väl!

it's friday! en efterlängtad helg står för dörren och innan jag äter middag för att sedan dö i en soffa någonstans tänkte jag hinna med ett snabbt och dessvärre ganska oinspirerat inlägg här.

mina enda ambitioner denna fredag kväll är alltså en soffa, intag av socker i valfri form och en hyrfilm att titta lagom inspirerat på. när jag ändå håller på och uttrycker min tacksamhet inför gud - tack för hyrfilmen! guds gåva till oss fattiga, minderåriga och tv-trötta själar.

"människor ler när verkligheten sover"

- tryck på t-shirt tillhörande anonym dragonelev

...the love? frågar jag mig, precis som black eyed peas en gång gjorde, denna torsdag den tredje april. dock måste jag göra er besvikna och erkänna att jag tänker aningen mer själviskt än will.i.am och gänget gör. för faktum är att jag ser kärlek lite överallt hela tiden, och det gör mig jätteglad. verkligen. när jag imorse såg ett nyförälskat par önska varandra en bra dag och se ut som om timmarna utan varandra skulle komma att kännas som en evighet, blev jag varm i hjärtat och glad i själen. (det grovhånglande paret på stan lite senare, däremot, fick mig snarast att vilja kasta upp i närmsta papperskorg, ett visst mått av besinning kräver även jag..)

min poäng, det som får mig att fråga var kärleken håller hus, är att alla romantiska känslor verkar ta omvägar kring mig. japp, kärlek verkar helt enkelt inte vara mig förunnat. kanske får jag helt enkelt torrt acceptera att jag kommer att leva och dö ensam, och nöja mig med att betrakta kärleken på avstånd? (and maybe, när jag helt har tappat hoppet om tvåsamheten och minst av allt anar det, I will find love...)

i dessa skolkorridorer som just idag känns ovanligt grå och ärrade av trettio års livströtta omotiverade elvers suckar..men det ligger väl i en skolas väsen att vara sådär lagom smutstråkig. faktiskt känner jag ett visst motstånd mot den nya trenden som innebär att skolor ska vara superhypade fräscht och klatchigt moderna med duktiga, ambitiösa elever. det går emot dess natur helt enkelt, en hopplös kamp. nej, jag ska med nöje släpa mig fram på det håglösa vis som man tillåts i denna miljö, till nästa dåligt uppvärmda klassrum med sönderklottrade bänkar.

sålång!

första april, och jag är redan tillbaka! denna gång i en helt annan sinnesstämning. solen har kommit fram och jag känner hopp om en bättre morgondag. fåglarna är dock fortfarande misstänkt tysta, kanske är jag ännu ett miljöproblem på spåren? alarm, alarm, koldioxiden har gett fåglarna sällan skådade röklungor! vårkvitter no more. kanske skulle detta få oss alla att till slut faktiskt någon sorts motiviation att rädda världen?

för mig får i alla fall jason mraz sjunga i stället för fåglarna och just idag duger han mycket bra som substitut. nu ska jag skala potäter, adjöss!

det är med en viss skräck jag skriver detta första blogginlägg som jag otaliga gånger lovat mig själv att aldrig skriva. men vad gör man väl en tisdagmorgon, då vårsolen som borde ha skinit istället lyser med sin frånvaro och fåglarnas kvitter lika så. Från radion hörs nyheterna om världens elände som idag verkar vara oändligt många. och det är då det händer - med darrande fingrar skriver jonna detta inlägg. Jag gissar att jag väl på så vis har anlutit mig till de miljoner miljarder som gör det varje dag, minut, sekund. det slog mig nu, vilka mängder av blogginlägg som måste produceras varje dag.

förhoppningsvis läser ingen just detta...