och allt som oftast oförmögen till emotionella utspel eller reaktioner över huvudtaget måste jag då och då ta till andras historier för att få chans till känslomässigt engagemang, och effektivast är böcker och filmer. när det kommer till fiktiva berättelser är jag nämligen extremt hämningslös i mina utspel, tårar rinner som om det inte fanns något slut. för att hjälpa alla er med samma problem som jag tänkte jag dela med mig av mina bästa tips, eftersom att det är allmänt känt att innehållna undertryckta känslor som aldrig kommer upp till ytan kan få ödesdigra konskevenser.

Skratta åt:

- Alla böcker av Erlend Loe, min personliga favorit bär titeln, vilken i sig får mig att dra på munnen, Doppler. Den handlar om just Doppler som flyttar ut i skogen på flykt undan duktigheten och bygger en totempåle med en älg som enda sällskap. mer behöver väl inte sägas?

- About a boy, av Nick Hornby. både filmen och boken fungerar, ibland när jag är ledsen tänker jag på när Marcus dödar en anka med sin mammas hälsobröd. Det hjälper.

- Kamikazekaniner, av Andy Riley. Extra bra för alla självordsbenägna, antigen blir ni på bättre humör och ångrar er, i annat fall tips på diverse kreativa sätt att ta sitt liv.

eller gråt:

- Ice age, ögonblicket då barnet återlämnas till sin far av sina udda beskyddare lämnar ingen oberörd, särskilt inte mig.

- Flyga drake, en bra bok i övrigt också, men läsupplevelsen maxas helt klart i slutet när tårarna rinner i floder mätbara med missisippi storleksmässigt.

- låttexter till sorgliga låtar, helst de om obesvarad kärlek. med musiken i bakgrunden och orden på print framför en känner man sig lätt ensam, olycklig och gråtmild. 

och ett glatt humör! med anledning av att himlen som nuförtiden vanligtvis håller sig till en jämngrå, ogenomtränglig look valt att ge vika för solen sitter jag här och målar mina naglar i en osmaklig rosa färg.

jag är rädd att detta blir ett ytterst innehållslöst inlägg, och tror att jag helt enkelt slutar innan det gått för långt. istället ska jag agera privatlärare, en av mina få talanger. om jag någon gång i litt liv blir desperat arbetslös har jag alltid den karriären som ett alternativ. jag skulle kunna skriva projektarbeten på löpande band och sedan sälja dem dyrt till lata och obegåvade gymnasieungdomar...helt klart en affärside att lägga på minnet!

over and out /j

och komplext komplicerad, å ena sidan och andra sidan och tredje sidan med syns olika fördelar, nackdelar, dela lika vill ingen göra, utan alla vill bara maximera vinsten, öka inkomsten, hela tiden siktar man mot högre mål, summor. fler nollor. och jag står mållös, hjälplös, förvirrad inför frågor om rätt och fel och etik och moral där inget svar någonsin tycks vara rätt.

för det finns alltid nya sapekter, intressen, det som är bra för någon blir en annans fördärv och dagens lösning kan vara morgondagens utlösande krisfaktor. helst vill jag bara ge upp iden på att vara männikska, en del i det stora vida vi kallar värld. som i sin tur bara är en del av något mycket större...eller är det? lite vet man och mycket vill man och helst av allt vill man bara att det hela ska bli lite enkelt, greppbart. men jag gissar att det är för mycket begärt på detta multiglobala snabbt snurrande mediedurrande klot.

egentligen är det väl som vanligt, man kan inte göra mer än sitt bästa. och om man gör sitt bästa för att göra det bästa för oss alla, finns det nog hopp om tellus trots allt. det är i alla fall vad jag vill tro. 

alla ni måndagströtta! Idag är dagen då vi tillsammans gör världen lite bättre. Trots att veckan som ligger för era fötter känns helvetesdryg och fredagen lika avlägsen som neptunus, minst, ska ni ta er an detta uppdrag. orka ge någon ett leende, orka hälsa och fråga hur någon mår, orka ge någon en komplimang för den nya tröjan (som egentligen är en storlek för liten och har en ganska misslyckad färg...) Orka, för det behövs så lite för att sprida lite glädje och göra världen lite mer human och människor mer vänligt inställda till varandra och till livet.

vänta inte, kör så det ryker nu

och jag kan knappt hålla ögonen öppna. efter en äventyrlig lördagkväll är motivationen att plugga så hög som den borde. istället lyssnar jag på lw och spelar Harpan, sen patiens som för den delen borde förbjudas. jag blir lite rädd av att tänka på hur många timmar jag lagt ner på att utan framgång dra dessa kort fram och åter.

åh! jag vill också i detta blogginlägg slå ett slag för sällskapsspelet, som i dagens mediagalna samhälle är helt klart underskattat. i fredags häpnade jag dessutom över vilken utveckling som skett sedan alfapetets storhetstid. föremålet för denna häpnan heter Game of life, och kanske ger namnet en hint om spelets karaktär? jag kommer inte att beskriva det närmre, men jag kan säga så mycket som att regelboken är av bibeltjocklek och i utrustningen finns en elektronisk livpod. spela och låt er imponeras av, vad jag skulle vilja kalla, sällskapsspelent rolls royce.

...det finns stunder då jag önskar att jag var född på ett ställe med attityd, som Rinkeby, Skärholmen eller åtminstonde Ersboda, och inte ett mesigt politiskt korrekt tråkigt radhusområde.

ledighet är förbi och idag är det åter dags för alla dragonskolans ungdomar att vallfärda mot utbildningens mekka. det gör mig rädd, men samtidigt lite imponerad, att tänka på hur lite jag faktiskt har uträttat dessa två dagar. Om det finns ett världsrekord i ineffektivitet måste jag helt enkelt vara rekordinnehavaren. Sorgligt.

Med anledning av min brutala förändring på hårfronten vill jag att vi alla idag tänker stort. hår är bara hår, och vi är alla små människor i ett enormt universum. Varje dag begås det fruktansvärda brott mot alla rättigheter vi människor någonsin kan förreställa oss. så ta er i nacken och gnäll för alla helgons skull inte på själviska småsaker utan gör något viktigt! nu!

(jag vet inte varför, men jag mår alltid bättre av att tänka såhär. nackdelen är att min ekonomi ofta drabbas, då jag i inspirationens hetta köper getter till afrikanska byar eller sponsrar kvinnorörelsen i afghanistan för mer än min inkomst tillåter, vilket jag ofta ångrar nästa gång jag går på stan och vill ha nya skor.)

nu jäklar, dragggggen here i come! lev väl

speglande som nu pågått från det att jag steg upp till skrivande stund för att skriva detta ångestfyllda inlägg. mitt hår, som fram till nu varit naturligt råttfärgat (vissa skulle kanske till och med använda ordet ovårdat) är plötsligt en extrem orage färg, och längden är obefintlig. Det är med anledning av detta jag tillbringat de senaste timmarna framför spegeln, desperat ryckandes i de få tåtar jag har kvar i ett fåfängt försök att dölja förändringen.

Varför är vi rädda för förändring? Jag har försökt komma på ett svar på den frågan för att sedan klartänkt och övertygande kunna berätta det för de vilsna själar som finner detta inlägg i det stora blogghavet, men tyvärr måste jag göra er besvikna. Jag återkommer om svar!